att så fullkomligt sjunka mot botten. kanske är det vad tre timmars sömn och ett dödsbesked (inte alltför oväntat) för med sig. detta, och den generella osäkerheten (vad ser du i mig/vill du inte hellre vara med någon annan/jag är ju motbjudande/blöblöblö)
blir så himla trött på mig själv, och jag fattar inte varför jag envisas med att skjuta upp saker när jag vet att jag inte kan räkna med att jag är kapabel nästa dag. nu sitter jag i skiten. blev tvungen att gå hem från arbetsrehab för att jag vägrar gråta framför fittkillarna i köket.
igår åt jag, sen kräktes (dåligt tecken) gick och la mig innan åtta (borde sett det komma), vaknade elva och stirrade (det borde slagit mig då att) såg på mobilen efter några timmar att linus ringt och messat (fick det bekräftat) ringde upp för att höra honom säga det (för att sedan ha frasen ekandes i huvudet tills att det var dags att gå upp och klä på sig inför rehab) tårarna kom inte igång rejält förrän på cykeln, fast jag är mycket osäker på varför. det handlar nog mer om människorna runtomkring och situationen än vad det handlar om att just danne har dött, även om det var skönt att få vår relation erkänd av linus. jag känner ofta närhet och tillit till människor men är inte alltid är säker på att den är ömsesidig. jag tror nog folk tycker om mig, men det är nog omöjligt att folk skulle tänka på mig och oroa sig för mig i den utsträckning jag gör det för dem. vilket är ok, för där är det mig det är fel på, och någonting som jag hoppas kunna åtgärda när jag fixat alla akuta fel på mig (det går iallafall framåt med det)
det går helt enkelt inte att ha särskilt många människor i sitt liv när man känner så mycket inför alla. det är utmattande att ta så mycket hänsyn.
nåja. det tog mig en timme att komma hem från rehab och jag har sedan dess legat i sängen och duschat. jag har alltså inte tjänat in nånting på tid sen jag kom hem. dessutom är jag jättetrött, och jättehungrig, fast jag vill inte lägga pengar på mat utifall att jag inte kan behålla. eftersom det här är en blogg som iallafall är tänkt bli offentlig (LOL) kan jag tala om att jag inte har ätstörningar eller så, däremot påverkas min aptit enormt mycket av faktorer som ångest, stress, oro och allt annat kul jag dagligen tränar på att handskas med på ett sätt som inte påverkar min arbetsförmåga. för det är det arbetsrehab går ut på. inte på att må bättre, utan att mitt mående inte påverkar mitt jobb. jag kan inte direkt säga att jag är kritisk till deras hållning heller, även om jag absolut förstår varför andra är det.
så länge de inte kräver att jag går på medicin accepterar jag att vardagen är nånting jag måste lära mig hantera oavsett hur jag mår. den största ansträngingen från min sida är att kapa topparna och bromsa dalandet i måendekurvan (HERREGUD NU LÅTER JAG PRECIS SOM DOM) och inte leva ut allt jag känner, utan istället ta paus, gå hem, böla (för det är typ så jag handskas med typ) och sen reflektera över vad som hänt. därför vet jag inte heller hur jag ska handskas med dödsfall, förälskelser, stress eller allmänn vardagsfittighet.
thus bloggen, antar jag.
jag ser att tårarna i våldtäktsbadet gjort sitt. tack för idag (hoppas jag)
